Emilie Anero

Lärt sig svenska

Emilie Anero

Jag har vuxit upp i en helt finskspråkig stad i Birkaland. Idag studerar jag till speciallärare, på svenska.

Språk har alltid intresserat mig, och svenskan har haft en särskild plats i mitt liv, eftersom min pappa är född och uppvuxen i Sverige. Hemma pratade vi ändå bara finska, så som för många andra var svenskan för mig främst ett skolämne. Jag klarade mig bra på lektionerna, men eftersom jag nästan aldrig hörde eller använde svenska i vardagen, vågade jag inte heller prata språket. Rädslan för att säga fel gjorde det svårare att utvecklas.

Efter gymnasiet jobbade jag som skolgångshandledare i en specialskola och hittade ett drömyrke. Men jag hade ändå fortfarande en annan dröm som jag ville förverkliga: jag ville lära mig svenska.

Därför packade jag min väska, kastade mig ut i det okända och flyttade till Sverige för att jobba som aupair. Jag och familjen gjorde upp en enkel regel: engelska fick bara användas i nödfall. De första månaderna var intensiva och ibland tunga, men framför allt otroligt lärorika. När jag var tvungen att använda svenska varje dag, utvecklades språket snabbt, och visst blev det också en del missförstånd på vägen. En gång under middagen trodde jag att jag bad om ett glas, men mitt uttal lät tydligen mer som glass, för en stund senare fick jag en glass!

Efter drygt ett halvår i Sverige bestämde jag mig för att söka till en svenskspråkig lärarutbildning i Finland. Under våren deltog jag fört i ett språkprov, sedan ett inträdesprov och till sist även i ett lämplighetsprov. Några dagar innan jag flyttade tillbaka till Finland, fick jag veta att jag hade blivit antagen till speciallärarutbildningen vid Åbo Akademi!

Min svenska var ännu då långt ifrån flytande, men jag vågade ändå ta ett steg mot min dröm. Språkinlärningen tog förstås inte slut när jag fick min studieplats. Jag lär mig fortfarande nya ord och uttryck varje vecka, om inte varje dag.

Jag hoppas att min berättelse uppmuntrar andra att tro på sina möjligheter att lära sig svenska och kanske till och med studera på svenska. Men framför allt vill jag inspirera andra att följa sina drömmar och våga göra misstag. Utan alla mina försök och misstag, skulle jag inte vara där jag är idag. Man behöver alltså inte vara rädd för att göra fel, ibland kan de till och med leda till glass!

Med vänliga hälsningar,

Emilie