Timi Valtonen
Hej! Jag heter Timi, är 49 år gammal och pratar flytande svenska. Under min skoltid var inställningen till svenska bland många: ”ett helt onödigt språk, det behöver man aldrig.” Självklart började jag tänka likadant – vilket gjorde det svårare för mig att lära mig språket. Jag satsade inte på studierna och fick dåliga provresultat, vilket förstås förstärkte mina fördomar: svenska var ett onödigt språk.
Allt förändrades sommaren 2008 när vi hälsade på min frus vänner i Umeå. Jag vet inte om det var solsting eller det svenska dricksvattnet, men plötsligt fick jag en tanke: jag vill lära mig tala svenska flytande!
Jag hade ingen grund att bygga på – lärarna hade låtit mig klara av kurserna mest på grund av medlidande, med vitsordet fem. Jag har aldrig varit någon bokmal, så jag föreslog för min fru att vi skulle sälja lägenheten, och bilen samt flytta till Sverige för ett år. Jag lyckades övertala henne – det var perfekt tajmat med tanke på hennes kommande föräldraledighet, ett utmärkt tillfälle för en ”språkskola”. Nu återstod bara några praktiska saker: sälja lägenheten och bilen, få ett års obetald tjänstledighet från jobbet – och dessutom hitta ett jobb i Sverige utan språkkunskaper i svenska.
Efter många omvägar hamnade jag i Kiruna som säljare på hemelektronikavdelningen på Elgiganten. Min fru var hemma med våra två små barn – och hon satt med telefonen i handen, redo att svara på mina dagliga paniksamtal: ”Hej, hur säger man det här på svenska?” Men min inre motivation var stark! Jag ville lära mig och klara jobbet – vilket en dag ledde till att min fru oroligt ringde och frågade om allt var okej, eftersom jag inte hade ringt en enda gång för att fråga hur man säger något på svenska. Jag hade knäckt den svenska språk-koden!
Året i Kiruna gav oss mycket. Vi fick nya vänner och mitt självförtroende växte rejält. Förutom språkkunskaperna förändrades också min attityd – svenska är faktiskt ett användbart språk, och det finns inga onödiga språk. Jag önskar att jag hade tänkt så redan under skoltiden och inte som de flesta i min vänkrets gjorde. Men bättre sent än aldrig.
