Antonia Henn
Finskan var länge ett språk av rädsla och skam för mig. Idag är jag skådespelare och arbetar både på svenska och finska, men som barn fick finsklektionerna min mage att knyta sig. Jag kommer från Esbo. Hemma talade vi alltid svenska, även om pappa på olika sätt försökte få oss barn intresserade av finskan. Han tog hem Kalle Anka i stället för Aku Ankka, men vi vägrade läsa det. Han anmälde mig till finskspråkiga hobbyer, men jag slutade snabbt. Jag vågade inte prata och kände mig utanför.
Det här fortsatte både i skolan och som vuxen. Jag kämpade mig igenom finsklektionerna, men talade enbart svenska i vardagen. Förändringen kom först på Teaterhögskolan där jag första gången var i en flerspråkig miljö. På andra året skulle vi samarbeta med finskspråkiga studenter. Jag var skräckslagen – men jag visste att det var dags att försöka.
För språket fanns ju redan där, jag hade vuxit upp i Finland. Det som saknades var motivation, mod och tålamod. Jag hade burit min rädsla som ett skal och när jag väl började våga prata, kom en blyg och klumpig finskspråkig fågel fram som försiktigt började prova sina vingar. Lärandet var inte snabbt, det hände inte på en gång utan i små, osynliga steg.
På kursen på Teaterhögskolan hände två saker: jag fick min första arbetslivserfarenhet på finska och jag blev förälskad i en ljuddesigner som inte talade engelska! Plötsligt fick jag en ny anledning att lära mig finska – en anledning som ingen hade berättat för mig tidigare – att möjligheten att hitta en partner verkligen ökade!
Mitt förhållande med ljuddesignern var kort, men efter det började jag dejta andra finskspråkiga. I början kände jag mig tafatt, tråkig och dum, det var så svårt att hitta rätt ord. Men övning ger färdighet. Efter några år av trevande samtal och skämt som ofta inte riktigt landade, träffade jag min nuvarande pojkvän. Med honom pratar jag nästan uteslutande finska och nu lär även han sig svenska. Jag har märkt att den finskspråkiga Antonia inte alls är tråkig och dum, utan rak och modig!
Genom att lära mig prata finska har jag funnit nya sidor av mig själv. Och det viktigaste jag har lärt mig är att inte allt behöver vara perfekt – huvudsaken är att våga och att lita på att lärandet sker, även om man inte ser framstegen direkt.
